"...as much as this is a musicians' record, it's really an example — if you're lucky — of what bands can create together.” Jim Cuddy (190627)

Jim Cuddy​, som vanligtvis är frontman i kanadensiska In the Circle favoriterna Blue Rodeo​ släppte förra året högklassiga skivan ”Constellation”. Under det följande turnén kände Cuddy att han ville fånga den energi som hans The Jim Cuddy Band hade på scen och bestämde sig för att spela in en ny skiva, ”Countrywide Soul”.

Nya skivan spelades in och producerades i Cuddys lada i Southern Ontario. Skivan innehåller en mix av låtar från hans solokarriär, låtar från Blue Rodeo, några helt nya låtar och två covers.

”When we go into the studio to make records, the songs are born out of my imagination and the band contribute their incredible talents to make those ideas come to life. The songs evolve and become part of our collective imagination. But it is on tour that they really take flight. We are connected by art. We are connected by what we create together. That's what I wanted to capture on this record. How much I enjoy listening to the band reveal their imagination and add their creativity to the songs was really the inspiration. How vital that is to me. So as much as this is a musicians' record, it's really an example — if you're lucky — of what bands can create together.” (källa http://exclaim.ca/music/article/jim_cuddy_reimagines_blue_rodeo_and_solo_songs_on_countrywide_soul_lp)

Jim Cuddy växte upp i Toronto, Ontario. Efter studier vid Queen's University i Ontario och en tid i New York återvände han till Toronto där han 1984 var med och bildade gruppen Blue Rodeo. Sedan dess har han varit gruppens frontfigur och sångare. Förutom de 15 album som Blue Rodeo släppt genom åren har Cuddy med nya Countrywide Soul inräknad släppt 5 stycken soloalbum.

Lyssna på

Countrywide Soul

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)

 


Mavis Staples​ visar sin klass på nya skivan ”We Get By”  (190624)

En kväll när Mavis Staples​ var 8 år gammal satte sig hennes far, Roebuck “Pops” Staples, med sina barn på golvet i deras lägenhet i South Side Chicago och lärde dem den traditonella country-gospeln ”Will the Circle Be Unbroken.” Det var början på Staples musikaliska karriär som på allvar tog fart på 1950-talet när hon började sjunga i familjebandet The Staples Singers.

Mavis Staples är en av de allra största nu levande soulsångerskorna och är känd både för sin otroliga röst och sitt engagemang i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den 10 juli fyller hon 80 år och med en lång karriär bakom sig både i Staple Singers och som soloartist hade hon med gott samvete kunnat pensionera sig för länge sedan. Istället fortsätter hon att uppträda, spela in skivor och söka nya samarbeten. De soloalbum hon släppt under de senaste 10-12 åren anses av många som de starkaste i hennes skivkatalog.

Tidigare har hon samarbetet med producenter och låtskrivare som Ry Cooder, M Ward och Jeff Tweedy från alt-countrybandet Wilco, men på sitt fjortonde soloalbum, ”We Get By” är det Ben Harper från Kalifornien som producerat. 49-åringen är känd som en artist i eget namn, men här både skriver och producerar han. Dessutom kliver han in bredvid Staples vid mikrofonen i det pampiga titelspåret.

”We Get By” är inget renodlat soulalbum utan drar i vissa låtar mot Americana. Men i alla låtar förgyller Stapels fantastisk röst som är en cocktail innehållande blues, soul, gospel, country och r’n’b. Faktum är att Stapels snart 80 år gammal sjunger skjortan, byxorna, hatten eller vad du vill av sina betydligt yngre sångkollegor oavsett musikgenrer.

Lyssna på

We Get By

⭐️⭐️⭐️⭐️(4/6) 

 


"What I love about making music and just life in general, the front porch feels like an extension of that" (190620)

The Civil Wars​ var en kritikerrosad Country och Americana duo som bestod av Joy Williams​ och John Paul White​. Duon (som aldrig var ett par privat) bildades 2008 och han med att bl.a. ge ut två album och vinna fyra Grammy Awards innan den splittrades 2014. Både Williams och White har nu egna solokarriärer och i våras släppte White albumet ”The Hurting Kind” (som varmt kan rekomenderas) och nu har även Williams släppt ett nytt album ”Front Porch”. Hennes andra soloalbum sedan tiden i The Civil Wars.

Joy Williams är uppvöxt i Santa Cruz, Kalifornien, men nu är det Nashville som är hemma för den 36-årige tvåbarnsmamman. ”Front Porch” är en samling av sånger om kärlek, livet, längtan och förlusten av någon som står en nära. Något som Williams fick erfara när hennes pappa gick bort i cancer för några år sedan. Sången ”Preacher’s Daughter” på albumet handlar om just det.

Albumet spelades in i början på 2018 i T Bone Burnett's studio House of Blues Studios i Nashville. Bara några månader innan Williams blev mamma för andra gången. 15 stycken sånger spelades in under 5 intensiva dagar. 12 sånger plockades sedan ut och finns med på albumet.

Williams valde att samarbeta med andra kvinnliga låtskrivare när hon skulle samla ihop material till inspelningen. Begåvade låtskrivarna Liz Rose​, Natalie Hemby, Emily Shackleton och Caitlyn Smith har alla bidragit till att ”Front Porch” fått många fina recensioner runt om i världen.

Williams har sagt följande om sitt nya album,

”What I love about making music and just life in general, the front porch feels like an extension of that. When you come up on a front porch, or at least my front porch, you’re gonna see real life. There are kids’ toys, rocking chairs and a dusty mailbox. And a welcome mat that, six months ago the mat said bonjour and now the new one says, howdy. I love the idea of no pretense and that everybody’s welcome. And I feel like that’s what I’ve been learning in my life in general about just learning to love what is in my life, to love the beauty and challenges of life as it comes and remember that I’m connected and I have a place to belong, even if it’s just within myself. And that process really got crystallized when I was writing this record and wanted to call it Front Porch. It basically alludes to the idea of simplicity and belonging.”

Lyssna på

Front Porch

⭐️⭐️⭐️⭐️(4/6)

 


Jesper Lindell har släppt sitt debutalbum. Årets bästa svenska album så här långt! (190618)

Samma dag som Justin Townes Earle​ släppte sitt nya album ”The Saint Of Lost Causes” släppte Jesper Lindell​ sitt debutalbum ”Everyday Dreams".  Med all säkerhet är det en slump men om det finns någon musikalisk svensk motsvarighet till Justin Townes Earle så är det just Jesper Lindell. Båda dessa begåvade musiker vandrar i ett musiklandskap som andas blues/folk music och är lysande textförfattare. Båda två har också en sångröst som rycker tag i lyssnaren och som är både känslosam och trovärdig.

Lindell har tidigare uppträtt och samarbetat med artister som First Aid Kit, Annika Norlin och Frida Hyvönen. Men nu står han stadigt på egna ben. 2017 kom debut-EP ”Little Less Blue” och med singeln ”Moving Slow” fick han välförtjänt uppmärksamhet. Debutalbumet ”Everyday Dreams” är värt minst lika mycket uppmärksamhet och cred. Så här långt det bästa albumet under 2019 släppt av en svensk artist.

”My friends and followers! It’s been a long time coming, but finally my debut album is here. It's a funny feeling, that this thing which I’ve held close to my chest for some time, can at last be shared with all of you. It’s been a long time of writing, half a year of recording and experimenting with my good friend and collaborator Zack Andersson at the wonderful Lindbacka Sounds studio. Everything with a single goal: to create the kind of music that I believe in. And it’s been an even longer struggle and fight with the music industry to actually get those songs out there. From the moment I wake up to the moment I go to sleep, my head is filled with music. Every day. I dream, think and breathe in melodies and lyrics. Every day. And those everyday dreams are what ended up on this album. These are my Everyday Dreams. I hope you’ll like them. Speciel thanks to: Zack Anderson, Anton Lindell, Elin Larsson, Andre Kvarnström, Emelie Sjöström, Sten Booberg. For making this album what it is!! ” - Jesper Lindell

Lyssna på

Everyday Dreams

⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ (5/6)

 


Caroline Spence har släppt sitt första album på bolaget Rounder Records. Och vilket album det är! (190612)

Caroline Spences andra album ”Spades & Roses” har spelats flitigt på In the Circles redaktion sedan det släpptes 2017. Albumet var en uppföljare till hennes hyllade debutalbum ”Somehow” som kom två år tidigare. När ”Spades & Roses” släpptes skrev en recensent,

”Caroline Spence won’t be the life of your next party. Yet her sparkling, sweetly expressive voice, meticulously molded lyrics and an uncanny ability to detail conflicting emotions within beautiful, intimate songs creates an album of stunning beauty and lasting impact.”

Sina två första album släppte hon som independentartist men hennes tredje och nyligen släppta album ”Mint Condition” är det första i samarbete med bolaget Rounder Records och har producerats av Dan Knobler. Ända sedan Spence släppte sin första EP ”You Know the Feeling” 2013 har hon hyllats för sitt låtskrivande. Ett bevis på detta är att hon samma år vann American Songwriters text-författartävling.

Efter att ha flyttat till Nashville har hon utvecklat sitt låtskrivande och har nu skaffat sig ett gott renommé som textförfattare och låtsnickrare. Hennes ärliga och reflekterande sånger som mixar country, folk och root har gjort att hon nämnts som en arvtagare till Patty Griffin och Emmylou Harris. Just Emmylou Harris gör också ett gästspel på skivan då hon är med och sjunger på titelspåret ”Mint Condition”.

”A lot of times I write songs about the things I don't totally understand or that haven't been made clear or resolved in my life. And I think some of the more relationship songs are written in that place of not totally understanding things.” - Caroline Spence (källa: www.thefader.com)

I november kommer Caroline Spence till Sverige för ett par spelningar. Missa henne inte!

Extra plus för albumet är att Spence står framför en gammal Volvo på omslaget!

Lyssna på

Mint Condition

⭐️⭐️⭐️⭐️(4/6)


”I like to write songs and I want to be a songwriter. I enjoy that process”- Jarrod Morris (190610)

Jarrod Morris är en country/americana singer-songwriter som skriver låtar som bygger på hans egna erfarenheter. Själva låtskrivandet är kärnan i hans musik. Morris vill inte bli placerad i något fack utan han skriver och spelar musik som han själv gillar, det viktiga är att det finns en fin melodi och något som berör lyssnaren i varje sång. Inga konstigheter, bara ärligt och på riktigt.

Morris föddes i staden Largo i Florida men när han var sju år gammal flyttade hans familj till den lilla staden Decatur i Texas. Att växa upp i en småstad har präglat hans låtskrivande och historierna om och kring det vardagliga livet och människorna återfinns i hans sånger. Under tiden på high school började han spela och sjunga inför publik,

”I wasn’t very good at it, I don’t even know if I am now but there are more people that want to hear me sometimes.”

I college började han skriva egna låtar och efter att ha återvänt till Florida började han även spela på lokala barer. Morris insåg att det var musiken som han vill ägna sitt liv åt,

”I like to write songs and I want to be a songwriter. I enjoy that process”

Med starka influenser från hur countryn lät på det tidiga 90-talet har Morris nu släppt sitt debutalbum ”West of East”. Just att spela in sitt första album var en stor utmaning,

”...recording an album. It’s just a lot of moving parts. It’s just a lot of time, a lot of money. Getting a band together is equally as hard. In terms of writing songs and getting up to perform them you just have to rely on yourself but when you have to rely on other people it get s a little more difficult.”

Lyssna på

West of East

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


Tyler Ketchum har influerats av sin släktning Black Jacks liv som laglös på nya skivan ”Best of the Worst Kind” (190605)

Tom Edward Ketchum, mer känd som Black Jack, var en cowboy i New Mexico som i mitten på 1890-talet gav sig in på den kriminella banan. Han gjorde sig ökänd som en boskapstjuv och våldsam tågrånare och var även medlem i det omtalade ”Hole In The Wall Gang”. Det var egentligen inget enskilt gäng utan ett nätverk av kriminella och olika gäng som tog sitt namn efter bergspasset Hole-in-the-Wall i Johnson County, Wyoming. Passet var ett svårtillgängligt område i bergen som erbjöd flera gömställen där Outlaws höll sig undan mellan sina räder och stöldturnéer i främst Wyoming, New Mexico och Texas. Kända Outlaws som Butch Cassidy, the Sundance Kid, George "Flat Nose" Curry och Harvey 'Kid Curry' Logan har räknats in i ”Hole In The Wall Gang”. Även Jesse James sägs ha tillbringat en del tid i ett av de gömställen som fanns att välja på. De flesta som ingick i ”Hole In The Wall Gang” fick avsluta sitt liv i förtid i uppgörelser med andra Outlaws, lagens män eller avrättades efter att ha blivit gripna. Det sist nämnda blev även Black Jack Ketchums öde då han 1901, efter ha blivit dömd för flera tågrån och två mord, hängdes i Union County, New Mexico.

118 år efter Black Jacks död har hans släkting Tyler Ketchum och hans band the Train Robbers släppt sitt tredje album ”Best of the Worst Kind”. Ett album där låttexterna har inspirerats av dels Black Jacks dramatiska liv som laglös (skivan släpptes den 26 april vilket är samma datum som Black Jack avrättades) och dels Tylers egna uppvöxt och liv som kringresande musiker.

"'Best of the worst kind' comes from something my dad always told me when I was younger. He would always say 'You're only as good as who you're hanging out with” - Tyler Ketchum

Tylor & the Train Robbers från Boise, Idaho spelar en mix av klassisk country och Americana och består av frontmannen Tylor Ketchum (sång, gitarr, munspel) hans bror Jason Bushman (bas) och de betydligt äldre och rutinerade musikerna Johnny “Shoes” Pisano (gitarr) och Flip Perkins (trummor). Bröderna har spelat tillsammans sedan de var unga och växte upp i Oregon men flyttade till Boise när de bestämde sig för att bli musiker. Tyler Ketchum är en driven textförfattare och har ett öga för detaljer i sina berättelser. När jag lyssnar på albumets kanske starkaste spår ”The Ballad of Black Jack Ketchum” tänker jag osökt på Steve Earles sång ”Ben McCulloch” (som Earle skrev i början på sin karriär och som finns med på hans akustiska album Train a Comin som kom 1995) och det är ett betyg så gott som något.

Lyssna på

Best of the Worst Kind

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


"I believe in this record. I believe in these guys. I think we’re in our prime" (190603)

Det har släppts några riktigt bra skivor den senaste tiden. En av dessa skivor är Texas-bandet Randy Rogers Band nya skiva ”Hellbent”. Bandet måste anses som riktiga veteraner på Texas musikscen och har hängt ihop i snart 20 år med samma besättning. Just det faktum att Randy Rogers (sång och gitarr) Geoffrey Hill (gitarr) Jon Richardson (bas) Brady Black (fiol) Les Lawless (trummor) och Todd Stewart (div. instrument) har spelat ihop så länge har varit ett tema i arbetet inför och under inspelningen av skivan.

"I believe in this record. I believe in these guys. I think we’re in our prime, and we’ve been doing this for so long. We needed a really great record. That’s why this record took us a while to make. I wanted to have the right thing to say." - Randy Rogers

Bandet har jobbat med skivan i över två års tid och när det var dags att kliva in i studion tog de hjälp av en av de bästa producenterna som finns inom country och Americana idag, Dave Cobb. Inspelningen skedde i legendariska RCA Studio A i Nashville under hösten 2017. Under tiden i studion avled Tom Petty och den händelsen och Pettys musik har haft stor inverkan på ”Hellbent”. Bandets frontman Randy Rogers förklarar,

”I was always drawn to Petty melodically and for those anthemic choruses. Petty’s classic-rock touchstone’s influence is heard in Hellbent’s jangly guitars and melodies”

”Hellbent” är gruppens åttonde studioalbum och det första sedan albumet ”Nothing Shines Like Neon” som kom 2016. RRB har hämtat namnet på nya skivan från singer-songwritern och Texas-legenden Guy Clarks sång ”Hell Bent on a Heartache” som finns med på Clarks sista skiva ”My Favorite Picture of You” som släpptes 2013 (Guy Clark avled 2016) RRB har även valt att göra sin egna version av ”Hell Bent on a Heartache” och tagit med den på ”Hellbent”.

Lyssna på

Hellbent

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)


"Listening to Charlie Marie’s new self-titled EP is falling in love with country music all over again"  (190528)

Hennes mormor öppnade dörren till countrymusiken genom att spela Patsy Cline och Loretta Lynns musik i sitt hem. Inspirerad av dessa countrydrottningar flyttade Charlie Marie från Providence, Rhode Island till Nashville. På plats i Music City hittade hon influenser och intryck till sitt låtskrivande, men det var först när hon återvände till Rhode Island som hennes musikaliska uttryck landade helt rätt.

Hon släppte sin första EP 2015 och har nu släppt sin andra skiva, den självbetitlade Charlie Marie. Och vilken debutskiva! Saving Country Music beskriver det bäst,

”All the people of country music, rejoice that despite all the woes about whatever is supposedly endangering the genre on a given day, in the hearts of gifted entertainers still lies such incredible passion and talent for this music, it has the ability to make the spine tingle, the heart swoon, and the mind spark with wonder and nostalgia like it did the first time you heard your first country song, and you knew it was the style of music that spoke to your soul most personally. Listening to Charlie Marie’s new self-titled EP is falling in love with country music all over again, reminding you why you got wrapped up in caring about this music in the first place, and finding yourself thankful for being alive in an era when an artist like this can still be discovered despite the oppressive media regime that disallows someone like Charlie Marie from being broadcast to the masses.” (källa: https://www.savingcountrymusic.com/the-stunning-country-goodness-of-charlie-maries-rhinestones-ep/)

Lyssna på

Charlie Marie

⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ (5/6)


Nicholas Mudd har släppt sitt debutalbum (190527)

Nicholas Mudd bor i Los Angeles men växte upp i Kentucky omgiven av hästar, boskap, historieberättande människor, folkmusik samt sin farfars fioler, mandoliner och banjos. Mudds tidiga musikaliska influenser tillsammans med sin kärlek till bluegrass och Bakersfieldcountry genomsyrar hans självbetitlade debutalbum som släpptes i mitten på april.

Albumet är inspelat i Echo Park i Bedrock LA och har producerats av Eric Rennaker. Mudd har tagit hjälp av Lydia Luce på fiol samt Matt Pynn på pedal steel som tillsammans bidragit till att detta är ett debutalbum som sticker ut. Enligt Mudd handlar några av sångerna om en roadtrip på motorcykel genom USA som han gjorde för några år sedan, samt om hans flytt från östra USA till västkusten. En del sånger skrevs redan i början på 2000-talet medan andra skrevs förra året.

Ett av albumets starkaste låtar är ”Spinning Around”, Mudd har sagt att låten är hans sätt att hylla en av sina musikaliska idoler, Waylon Jennings.

"This one is a pretty standard country heartbreak number. It has sort of a 'You don't know what you've got till it's gone' vibe to it, with the singer looking back over a broken relationship, remembering the things he screwed up, and feeling the regret from that. The 'dirty old bar room' in the song is referencing the Bootleg Theater here in LA. Also, I just wanted a slow, 3/4 time outlaw song on the record, and this was it. I was really channeling my inner Waylon while writing it." (källa: https://www.wideopencountry.com/nicholas-mudd-spinning-around-song-premiere/

Lyssna på

Nicholas Mudd

⭐️⭐️⭐️⭐️(4/6)

 


Americana från Edinburgh på Roseanne Reids nya skiva "Trails" (190523)

Ett av In the Circles favoritband på 80-talet var The Housemartins. Bandet från Hull som spelade så kallad janglepop och hade tydlig influenser av brittisk 60-tals pop och soul i sin musik. På The Housemartins Englandsturné 1986 hade dom med sig ett förband från Skottland. Eller något band var det inte utan två bröder från Edinburgh, Craig och Charles Reid. Tillsammans hade de tre år tidigare(1983) bildat duon The Proclaimers. Duon fick sitt genombrott 1988 med skivan ”Sunshine on Leith” och gjorde sig kända för att sjunga med tydlig skotsk accent och sin musik med tydliga spår av folkmusik, alt rock och ibland även country. 30 år efter The Proclaimers Gonna Be (500 Miles) är det dags för en annan Reid att släppa sitt debutalbum.

26-årige Roseanne Reid är en singer/songwriter från Edinburgh, Skottland, och dotter till Craig Reid. Hon lärde sig att spela gitarr som tolvåring och började några år senare uppträda på lokala pubar, ofta på sk open mic nights.

Skivan ”Trails” är inspelad i Brooklyn, NY, under några dagar i slutet av 2017 och Teddy Thompson har producerat. Reid får själv förklara namnet på albumet,

”These songs were written over the span of a few years. They’re not just from one particular point in time. So they’re not restricted in that sense. And I think what I identify with trails is that you can go off and wander off and take different directions, and some things aren’t really what you expect. It’s what I hope is captured in the album”

Efter att ha lyssnat på hennes skiva ”Trails” är det svårt att förstå att hon kommer från Skottland. Att placera henne i någon mindre stad i Appalacherna hade känts mer rätt. Hennes skiva är i varje ton och not genuin root och Americana. Till viss del kan det bero på att hon fått en bra skolning inom genren. Hon har nämligen deltagit i Steve Earles årliga ”Camp Copperhead songwriting workshop” i NY. Earle blev tom så imponerade av Reids låtskrivande och sång att han gick med på att sjunga duett i sången ”Sweet Annie” som finns med på skivan.

”Trails is such a polished yet immediate set of songs that after several listenings it is still hard to realise this is a debut. Roseanne Reid deserves all the accolades Trails should attract. What’s now much less hard to imagine is the many fans walking five hundred miles to see her headline shows." (källa https://yourlifeinasong.com/album-review-roseanne-reid-trails)

Lyssna på

Trails

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)


Enkelhet i fokus på Gabe Lees debutalbum (190521)

Gabe Lee är född och uppväxt i Nashville men eftersom hans föräldrar invandrade till USA på 80-talet så är hans bakgrund lite udda för musiker i The Music City. De Americana/countryartister som har en asiatisk bakgrund är nämligen lätträknade. Lees mor är professionell konsertpianist så musik har alltid varit en stor del av hans liv. Men det var hemma hos sin föräldrars vänner Lee kom i kontakt med en del av den musik som inspirerat honom. I deras skivsamlingar hittade han bla CCR, Fleetwood Mac och Bob Dylan. Själv lyssnade Lee mycket på Nirvana och Bright Eyes under sin uppväxt. Tillsammans har dessa olika musikstilar på olika sätt påverkat den musik som finns på Lees debutskiva ”Farmland”

Skivan är inspelad under två dagar i Farmland Studio i Nashville. Enkelhet har varit ett nyckelord under inspelningen och till mesta del har man litat på Lees sång och gitarrspel samt ett sparsamt arrangemang. Texterna är poetiska och känns nästan som hämtade från ett litterärt verk. Inte konstigt då att Lee i sitt låtsnickrande har jämförts med alt country-tungviktare som Jason Isbell och John Prine. Lees sång lyfter skivan till något extra och det är en mycket bra debutplatta som tyder på att Lee har en mycket spännande framtid som låtskrivare och artist.

Lyssna på

Farmland

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)

 


Andy Hedges bevarar och för traditionen samt det musikaliska arvet från de sjungande cowboysen vidare. (190514)

När boskapsskötseln efter det amerikanska inbördeskrigets slut spred sig till de stora slätterna i västra och sydvästra USA växte ett nytt yrke fram, Cowboys. Genom böcker och filmer har cowboys kommit att romantiseras, men verklighetens cowboys hade ofta en slitsam, farlig och enformig, lågavlönad vardag. För att lättare kunna stå ut med den tuffa vardagen blev musiken viktig. Den musik som spred sig över den vilda västern var nära relaterad till gamla engelska, irländska och skotska ballader samt folkmusik. Instrumenten som användes måste vara lätta att ta med på hästryggen eller i de vagnar som användes. Därför blev fiol, munspel, mandolin, banjo och gitarr viktiga instrument. Texterna handlade ofta om det hårda livet som boskapsskötare eller längtan efter dom som fanns kvar i civilisationen i öster.

Denna första Western Music ligger till grund för den countrymusik vi lyssnar på idag. Idag finns ett fåtal artister som försöker bevara och föra traditionen och det musikaliska arvet från de ursprungliga sjungande cowboysen vidare. En av dom är Andy Hedges från Lubbock, Texas. Han kallar sig själv en “cowboy songster” och har de senaste 20 åren turnerat runt i USA med att läsa traditionell cowboy-poesi samt spela och sjunga klassiska cowboysånger och folkmusik. Hedges tidslösa stil återfinns självklart på hans femte album ”Shadow of a Cowboy”. Albumet innehåller en mix av traditonella låtar och låtar som Hedges skrivit tillsammans med andra cowboy-poeter i främst Texas.

På frågan om hur han upptäckte cowboy musik har Hedges svarat,

”I grew up listening to my Dad’s cassettes of artists like Marty Robbins, Jimmie Rodgers, Sons of the Pioneers, and Tex Ritter. When I was 14, I discovered the modern revival of cowboy music and poetry flowing out of the National Cowboy Poetry Gathering in Elko, and I never looked back.

Cowboy songster är ett nytt begrepp men Hedges kan förklara vad det är,

”A songster is a person who is known for their repertoire of songs and for the wide variety of styles that they are able to play. It’s a term that is usually applied to old-time African American musicians who played more than just the blues—dance songs, novelty tunes, gospel numbers, etc. I sorta borrowed the term to describe what I try to do within the old-time cowboy song tradition.” (källa: https://texashighways.com)

Lyssna på

Shadow of a Cowboy

⭐️⭐️⭐️ (3/6)

 


"I feel really close to this record in a way that I haven’t with other projects"

Vicky Emerson har släppt sitt fjärde album "Steady Heart" (190513)

När Vicky Emerson skulle spela in sitt fjärde album ”Steady Heart” hade hon en önskan om att arbeta tillsammans med en kvinnlig producent. Men det visade sig att det inte var så lätt att hitta.

”Where are all the women producers?’ I was confident enough in the arrangements of the songs, and I was comfortable enough in a studio setting, so we went to Wild Sound [Recording Studio], and we did it.”

Emerson tog alltså saken i egna händer producerade själv sitt album. En stor del i det beslutet var de funderingar hon hade efter det som hände i kölvattnet på #MeToo och #TimesUp rörelserna i USA.

“There was a little bit of ‘fuck it,’ but I wasn’t fueled by spite, I was fueled by curiosity and growth. I thought back to points in my career where I didn’t speak up...”

Innan Emerson började skriva låtar till ”Steady Heart” hade han haft ett två år långt uppehåll från sitt låtskrivande. För att komma igång med skrivandet och komponerandet igen gick hon med en låtskrivargrupp på Facebook. I gruppen blev hon utmanad och motiverad att skriva och spela in låtar under viss tidspress.

“It gave me added confidence to trust myself, my instincts. I feel really close to this record in a way that I haven’t with other projects.”

”Steady Heart” är ett album om kärlek. Men inte bara om ljuvlig och fin kärlek utan också om de mindre positiva känslor som kärlek kan föra med sig.

“Love is beautiful, but it can also be really messy and hurtful and hard. That’s what leads you through love. It’s not always great.” (källa http://www.citypages.com)

Vicky Emerson är uppväxt i Wisconsin, har bott i New York City och San Francisco innan återvände till sina rötter i Minneapolis där hon nu bor med sin man och deras två barn. När hon inte turnerar och uppträder solo så utgör hon ena halvan av Americana-duon The Home Fires, där hennes nära vän Sarah Morris utgör den andra halvan.

Lyssna på

Steady Heart

⭐️⭐️⭐️ (3/6)

 


DL Rossi har släppt en av årets bästa album så här långt! (190507)

Ibland dyker det upp en skiva som direkt känns som något extra. Det är inte ofta det händer. Det kan gå år mellan dessa tillfällen. En skiva med sånger som jag måste lyssna på igen och igen. John Morelands skiva ”High on Tulsa Heat” som kom 2015 var en sådan skiva. För någon vecka sedan släpptes ett nytt sådant album. DL Rossis ”A Sweet Thing”.

DL Rossi är en singer/songwriter som nu bor i East Nashville, men är uppväxt i staden Sterling Heights utanför Detroit i Michigan. Efter att i större delen av sitt musikaliska liv (13 år) spelat trummor och varit mycket aktiv i en kristen församling tog hans liv en ny vändning 2010. Han drabbades av testikelcancer. Efter en tids kamp och behandlingar blev han friskförklarad men det han gått igenom fick honom att se på sitt liv i ett nytt perspektiv. Han fick modet att ge ut musik som var väldigt personlig och som han inte hade spelat för någon annan. Sånger som handlade om hans liv de senaste 12 åren och som han tidigare inte varit bekväm med att dela med andra. Vintern 2011 och våren 2012 spelade Rossi in sitt nya skrivprojekt och självbetitlade album. Texterna berättar om hans personliga kamp mot oro och depression. Ett liv där kärlek och romantik, tiden inom kyrkan, hans sjukdom med påföljande känslor av uppgivenhet och rädsla blandas med varandra.

”These songs mean a lot to me...They deal with some pretty deep wounds I’ve had for a long time that I’ve never allowed my artistic self to fully engage with...” - DL Rossi

Två år efter att Rossi släppt sitt debutalbum drabbades han av en så allvarlig depression att han funderade på att avsluta sitt liv. För att försöka komma på rätt bana igen gav han upp sin musikkarriär och började arbeta på Starbucks. En kort tid efter gifte han sig också. Ett äktenskap som bara varade ett år och där det kraschade förhållandet satte sina spår hos Rossi. För att få en ny start i livet lämnade han livet i sin hemstad och flyttade till Nashville. På plats där började han arbetet med nya skivan ”A Sweet Thing”.

Rossi har berättat om skivan och bakgrunden till den,

”A Sweet Thing is a collection of songs that represents the last year or so of my life. It’s about living in a new town, falling in love, losing it, falling apart, and picking up the pieces. It’s about trying to become a better person in your 30s when you’re fighting all the demons from your past and you feel worn-out and washed up. “I started writing the songs that would become A Sweet Thing a year and a half into living in Nashville. I had moved from Michigan after a divorce and I was on the road working as a guitar tech. I was lonely, tired, and unsure of what direction to take my life. Looking back now I can see I was lonely, tired, and unsure because I was still mourning... ...A Sweet Thing contains songs that use these stories as narratives about my life and what I’m learning about love, loss, and life. It’s an honest look by me into the glue that holds people together and how someone can learn to live past the emotional hurt and keep moving forward. Life doesn’t slow down — it keeps throwing new things at us. But love, in whatever form it comes into our life, has the ability to help us find some hope.” (källa https://www.cowboysindians.com/2019/04/album-stream-d-l-rossis-a-sweet-thing/)

DL Rossis nya skiva är något jag verkligen rekommenderar och jag tycker den är en stark kandidat till årets bästa skiva så här långt! Det enda negativa är att skivan är för kort, sju låtar är alldeles för lite.

www.dlrossi.com

Lyssna på

A Sweet Thing

⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ (6/6)

 


The thread running through all these songs is the incredible resilience of us as humans and what different ways we can embrace ourselves" (190506)

En morgon för några år sedan vaknade sInger-songwritern Jane Kramer, från Asheville i North Carolina, upp från en dröm där hon hade suttit på sin veranda och pratat med sin nära vän som hade gått bort sju år tidigare.

“He was giving me this beautiful insigh about the afterlife and grief and loss, as someone who was on this different plane, yet he was sitting right there with me on the porch. It brought me so much comfort that I started writing the song.”

Sången som hon refererar till ”Valley of the Bones” är titelspåret på hennes nya skiva. En skiva som visar vilken duktig låtskrivare hon är. Musiktraditionen och spelglädjen från det område Kramer bor i, Blue Ridge Mountains som är den östligaste bergskedjan i Appalacherna, lyser i genom på alla spår på skivan. Annars växte Kramer upp utanför Philadelphia och under sin tid på Warren Wilson College började hon skriva och spela musik. Till en början som medlem i duon the Barrel House Mamas. Under en period bodde hon på en husbåt i Portland och det var där hon skrev sångerna som sedan hamnade på hennes första soloskiva. Hemlängtan tog henne hem till hemstaden Asheville nära Great Smoky Mountains nationalpark. Hennes andra album spelades även in i Asheville och nu är hon hemma för gott,

“I think I’m in a place in my life where I have unpacked a lot of things. I have done a lot of personal work and exploration and healing. I am trying to arrive at a place of deeper self-love and those voices aren’t as loud. As a writer and a human, not only do I want people to see themselves in my songs and feel connection and less alone, but I want to offer my gifts and insights in telling other people’s stories, in the hopes of reaching more people.”

Kramer har en utbildning som socialarbetare och har under många arbetat med främst utsatta kvinnor. Nu är musiken hennes yrke men hon ägnar mycket tid åt välgörenhetsarbete och stöttar flera frivilligorganisationer. Hennes arbete med utsätta människor och hennes sociala engagemang märks såklart i hennes låtskrivande.

“The thread running through all these songs is the incredible resilience of us as humans and what different ways we can embrace ourselves, and be real about grief and loss and knowing those are important and beautiful although difficult parts of the human experience. I do feel like more of a grownup person who knows herself. I feel like she’s speaking in this record, and I like that.” (Källa https://www.bpr.org/post/after-losing-nearly-everything-defining-her-life-jane-kramer-found-her-own-musical-voice#stream/0)

Lyssna på

Valley Of the Bones

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


”When you call yourself a country fan, this is the kind of country you mean" (190430)

”Good Old Fashioned Pain is the kind of record that you hope and pray crosses your path as country a music fan. It’s the type of record that you crave will be delivered to you each Friday on release day to liven your spirits and satiate your country music soul. And undeniably, Good Old Fashioned Pain is country” (www.savingcountrymusic.com)

Taylor Alexander från Flowery Branch, Georgia, växte upp med en pappa som var skolad operasångare och kyrkomusiker. Musik fanns runt honom i hemmet och han fick sin första gitarr när han var 7 år. När han var 14 år började han spela i ett rockband men efter att ha uppräckt Hank Williams, George Jones och Bob Dylan startade han några år senare ett alt-country band, ”Young America”. De följande åren spelade han med sitt band runt om i Georgia och grannstaterna. Efter att 2014 ha flyttat till Nashville lade han all sin tid och kraft på att utveckla sitt låtskrivande. Två år senare hade han låtmaterial för att kliva in i en skivstudio vilket resulterade i en EP.

Även om Taylor Alexander är ett nytt namn i countryvärlden har han samlat på sig värdefull erfarenhet genom att 2017 vara en av deltagarna i talangtävlingen The Voice. Där gjorde han bla en countryversion av Chers hit ”Believe” (kolla gärna upp det klippet på YouTube) Efter att ha åkt ur tävlingen återvände han till Nashville och började försöka förverkliga sin dröm, en countryskiva på sina villkor. Resultatet blev nyligen släppta debutalbumet ”Good Old Fashioned Pain”

Albumet är inspelat i Nashville och producerat av Brendan St. Gelais och mixat av Mark Petaccia (Jason Isbell, Lindi Ortega) Taylor är uppbackad av några vassa musiker som tex Whit Wright på pedal steel (Elizabeth Cook, Joshua Hedley, American Aquarium) och Randy Harper på gitarr och keyboard (Pure Prairie League, Collin Raye)

”When you call yourself a country fan, this is the kind of country you mean. When you tell people about what they’re missing by only listening to corporate radio, this is the kind of music you play for them. When you listen to a record like Good Old Fashioned Pain, all the gratuitous and silly concerns about the direction of country music, or even the worries of your own life fade away in a sea of country music bliss.” (www.savingcountrymusic.com)

Lyssna på

Good Old Fashioned Pain

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)

 


John Paul Whites nya album är vintage-country av högsta klass (190429)

När John Paul White skulle skriva låtar till sitt kommande album tog han hjälp från några av sina barndomsidoler. Han ringde helt enkelt upp 'Whisperin’ Bill Anderson, Country Music Hall of Fame-medlemmen som skrev och spelade in sju stycken listettor under 60- och 70-talet, samt Bobby Braddock även han invald i Hall of Fame och mannen bakom hits som bl.a “D-I-V-O-R-C-E” och ”He Stopped Loving Her Today”. Tillsammans har trion skrivit låtmaterialet till nya skivan ”The Hurting Kind”

“It wasn't that I wanted to make a record that sounded old or was retro,” har White förklarat. “I wanted my songs to be informed by the same way that they tackled songwriting at that time, in a more timeless way. Less assembly line, less thought about marketing and radio and things like that. It felt like they were just writing songs, trying to break your heart left and right. That's all I want to do.”

Experimentet, om man kan kalla det så, har resulterat i en 10 låtar stark skiva som med känsliga violiner, vinande pedal steel och med Whites klara sångröst tar oss med till en annan tid. En tid då erkänt duktiga låtskrivare som komponerade fina melodier och starka texter hade sin givna plats på Music Row i Nashville. En tid då duktiga sångare och sångerskor som tex Glen Campbell, Loretta Lynn, George Jones, Roy Orbinson, Tammy Wynette och Jerry Reed var i strålkastarljuset.

Alabamafödde John Paul White är mest känd som en av grundarna och medlemmarna i folkmusic duon The Civil Wars som 2012 vann Grammys för bästa Folk Album och Country Performance by a Duo or Group. White är även delägare i Single Lock Records som han startade i sin hemstad Florence, Alabama, tillsammans med bl.a Ben Tanner från the Alabama Shakes. Bolaget har inriktat sig på att signa artister från närområdet, det sk Muscle Shoals area. White samarbetar och uppträder ofta med artister som är kontrakterade av Single Lock Records.

Lyssna på

The Hurting Kind

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)

 


 ”Among singer-songwriters, Adam Carroll is probably Austin’s best-kept secret” (190424)

 

Dom är ganska många, singer-songwriters från södra USA och Texas i synnerhet. Adam Carroll är en av dom och även om han skivdebuterade redan 2000 så är han fortfarande relativt okänd. Eller som som en lokal journalist i Austin skrev i en recension, ”Among singer-songwriters, Adam Carroll is probably Austin’s best-kept secret”. Trots sin anonymitet har han jämförts med legendariska låtskrivare som Guy Clark, John Prine och Townes Van Zandt.

"Carroll’s remarkable knack for creating stunning, visceral portraits of everyday Americans shines through." - Elmore Magazine

Uppväxt i centrala Texas i staden Tyler har Carroll tillbringat större delen av sin karriär i och runt Austin. Hans låtskrivande fokuserar på det vardagliga livet i främst Texas, Louisiana och Oklahoma. Hans åttonde skiva ”I Walked In them Shoes” släpptes i början på april och precis som på många av hans tidigare skivor har Lloyd Maines producerat.

”Adam Carroll is like a very young Kris Kristofferson. He writes about things that are older than me." - James McMurtry (in Rolling Stone)

Hela skivan spelades in under endast en(!) dag i december förra året i Zone Recording Studio i Dripping Springs, Texas. Det är endast Carroll och producenten Maines som akustiskt spelar på skivan vilket har gett skivan en enkelhet och trovärdighet som tilltalar. En kul sak är att Carroll nämner låtens titel innan den spelas. Något som gör att skivan känns intim och får något av en livekänsla. Dagen efter inspelningen återvände Carroll till skivstudion men denna gång tillsammans med sin fru Chris, som även hon är låtskrivare och artist. Tillsammans spelade dom in ytterligare en skiva ”Good Farmer” som kommer släppas senare i år.

Lyssna på

I Walked In them Shoes

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


Steve Earle tolkar och hyllar sin mentor Guy Clark på nya skivan "GUY" (190423)

Vi skriver 1983, Sovjet blir i Västtyskland världsmästare i ishockey för femte året i rad. Datorn Apple Lisa introduceras av företaget Apple Computer. Hylands hörna sänds för allra sista gången och en Pripps Export på burk kostar 7 kr och 80 öre. Men mer viktigt, Stephen Fain Earle släpper sin första singel ”Nothin' But You"

Nio år tidigare liftade den då 19-årige Steve Earle, som han är mer känd som, från San Antonie i Texas till Nashville för att få sin musikaliska uppfostran.

”Back then if you wanted to be where the best songwriters were, you had to go to Nashville. There were a couple of places where you could get on stage, play your songs. They let you have two drafts, or pass the hat, but you couldn’t do both” - Steve Earle

I Nashville träffade han också sina två stora förebilder och idoler, Townes van Zandt och Guy Clark. Efter bara några månader i Nashville fick Earle platsen som basist i Clarks band. Även om han en kort tid efter höll på att få sparken. Earle hade fått låna en bas av Clark men när han gick in på en bar glömde han basen i baksätet på en bil där den blev stulen.

“It was a nice Fender Precision bass that belonged to Guy, the kind of thing that would be worth ten grand now. He wasn’t so happy about that..” - Steve Earle

Steve Earles stora genombrott kom 1986 med debutalbumet ”Guitar Town”. Uppföljaren ”Copperhead Road” kom 1989 och året efter släpptes den rockigare ”The Hard Way”. Vid denna tidpunkt brottades Earle med ett tungt missbruk. 1993 arresterades han för innehav av heroin och 1994 fick han tillbringa en tid i fängelse för innehav av både kokain och vapen. Det skulle dröja fyra år innan han var kapabel att skriva musik igen. Comebacken kom 1996 med skivan ”Train a Comin'" som samma år vann en Grammy för Best Contemporary Folk Album. Skivan var en återgång till ett mer ”folksy acoustic sound” som Earle förknippades med i början av sin karriär.

Allt sedan dess har Steve Earle varit mycket produktiv med flertalet skivor, artistsamarbeten, ständiga turnéer och bl.a iklätt sig rollen som skådespelare, radioprogramledare, skivbolagsdirektör, författare, producent och gjort sig känd som en artist med starka politiska åsikter. Steve Earles 16:e(!) studioalbum ”GUY” är en hyllning till sin mentor Guy Clark som avled 2016. För tio år sedan gjorde Earle även en hyllningsskiva, ”Townes”, till sin andra stora musikaliska förebild Townes Van Zandt, som avled 1997. ”GUY” innehåller 16 sånger, bl.a ”Desperados Waiting for a Train,” “Dublin Blues”, ”L.A Freeway” och ”The Randall Knife,” skrivna av “the greatest story songwriter that ever lived” som Earle har beskrivet Guy Clarke.

“He was [an] incredibly disciplined artist and thought of himself as an artist, and we all did — everybody that came up, his peers and the people that came up after him” - Steve Earle

Lyssna på

GUY

⭐️⭐️⭐️⭐️ (4/6)


Nytt album från fd rymdkonstruktören Amy McCarley (190416)

Singer-songwritern Amy McCarley från Huntsville, Alabama har en bakgrund som hon troligtvis är ensam om i countrykretsar. Hon arbetade tidigare som konstruktör hos USA:s federala myndighet för luft- och rymdfart, NASA! 2013 lämnade McCarley sitt arbete inom rymdindustrin och har sedan dess försörjt sig på sin musik. Hennes tidigare arbete sätter fortfarande sina spår då hon har döpt sitt tredje album efter ett begrepp som används i USA:s rymdprogram. MECO vilket är en förkortning för Main Engine Cut Off.

McCarley har berättar om vad som inspirerat henne till arbetet med nya skivan.

“Similar to shuttle missions, the trajectory of my path has been defined by how well I have been able to develop personal strength as an artist to the point where the possibility of connecting with the enormous collaborative power of other worldly talent exists. It has taken everything I have plus the guiding unseen hands of time and chance together with support from some incredibly talented generous souls in order for this album to be made and on its way to listeners.”

McCarley har skrivit alla 10 låtar själv men hälften av dom i samarbete med country-veteranen och singer-songwritern Pat Alger. En rad toppmusiker finns även med på skivan, tex gitarristen Kenny Vaughan, multiinstrumentalisten Chris Scruggs på trummor, bas och steelguitar samt Marty Stuart på mandolin. McCarley visar att hon behärskar ett brett musikaliskt spektra och på skivan finns olika låtar som andas både blues, folk, country och swing. Uppriktiga ballader samsas med upptempo låtar som bjuder in till dans på logen.

Lyssna på

MECO

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


Alt. country-veteranerna Son Volts nya album har ett politiskt budskap (190415)

Amerikanska alt-countrybandet Uncle Tupelo anses ha haft ett stort inflytande på den alternativa countrymusikens framväxt under 1990-talet. Bandet bildades i IIIinois 1987 och splittrades 1994. Anledningen till uppbrottet uppgavs vara slitningar mellan bandets två låtskrivare Jay Farrar (gitarr, sång) och Jeff Tweedy (bas, sång). Tillsammans med andra medlemmar från Uncle Tupelo bildade Tweedy bandet Wilco, medan Farrar bildade gruppen Son Volt. Båda banden byggde vidare på den alternativa country som Uncle Tupelo gjort sig känd för.

25 år har gått sedan Son Volt bildades och idag består bandet av, förutom Farrar, multi-instrumentalisten Mark Spencer, gitarristen Chris Frame, basisten Andrew DuPlantis och trummisen Mark Patterson. På nya albumet ”Union” låter bandet vitalare än på länge och några ålderskrämpor tycks inte finnas. Precis som namnet antyder är ”Union” ett politiskt album och Farrar markerar tydligt vad han tycker om det som händer i hans hemland Amerika just nu.

”I was raised on folk music” har Farrar förklarat i en intervju. ”Politics is a common thread there. In a time where we see threats to our way of life, and our democracy, from within, you say: What can I do? I put pen to paper and write music”.

Musikaliskt landar ”Union” i vad som måste benämnas som en mix av alt. country och folkmusik eller Americana som det mer populärt kallas numera. Jay Farrar och Son Volt krokar arm med sångare och låtskrivare som tex Woody Guthrie, Bob Dylan, Steve Earle och Billy Bragg som med musikens hjälp framgångsrikt sätter fokus på viktiga samhällsfrågor och politiska budskap.

Den 15 juni spelar Son Volt på Sthlm Americana i Stockholm

Lyssna på

Union

⭐️⭐️⭐️ (3/6)


Ben Jarell berättar historier som alla kan relatera till men få har upplevt själv! (190411)

”...this album reminds me of the first time I heard Sturgill Simpson’s High Top Mountain. It has a similar vibe throughout the entire record. It’s that good.” (Joshua Wallace, Gary Hayes Country)

Ben Jarrell är uppväxt i södra Alabama men bor nu i Nashville och har precis släppt sitt debutalbum ”Troubled Times”. Albumet är inspelat i Southern Ground Studios i Nashville och är en rejäl fredagsgrogg innehållande hårdtuggad Southern Rock, oborstad Outlaw Country och melankolisk Americana garnerad med personliga texter. Jarell berättar historier som alla kan relatera till men få har upplevt själv! Sammantaget, Jarrell påminner oss om orsaken till att vi älskar countrymusik (för det gör vi väl alla!?)

Ben Jarrell har figurerat i och runt Root-musikkretsar ett tag och hade tidigare ett band ”Gators In The Sawgrass” innan han förra året gav ut en solo EP. Nya albumet är hans första fullängdare och hans första album på nya etiketten Country Roots Records som samarbetar med skivbolaget Muddy Roots Music Recordings. Ben Jarrells debutalbum vilar på flera av de hörnstenar som Outlaw country ska byggas på. Texterna är fyllda med t.ex olycklig kärlek, alkohol, mord, trucks, fängelser och det hårda livet på vägarna som turnerande musiker. Smattrande och medryckande Honky Tonk i låtar som ”The Flyer” och ”Troubled Times in a Tribal Town” blandas med känslosamma ballader som i tex ”My Old Friend”, Marissa” och personliga favoriten ”Daddy’s Prison Radio” med en fantastisk pedal steel vinande i bakgrunden. Texten bygger på en sann historia om Jerrells pappa som hamnar i fängelse (pga av framställning av meth) och de förhoppningar Jerrell har på att pappa en dag ska få höra honom sjunga och spela på den radio som han har i sin fängelsecell...

Lyssna på

Troubled Times


Imponerande debutalbum från Emily Scott Robinson (190409)

Saving Country Music har slagit fast att ”...THIS IS AN ALBUM WORTH SLOWING DOWN FOR, REFLECTING UPON, AND CHERISHING FONDLY”

American Songwriter har skrivit att ”...ROBINSON DIGS DEEP INTO HER PAST EXPERIENCES TO CREATE MUSIC THAT IS ALTOGETHER MELANCHOLIC, COMFORTING, AND SWEET.”

Även Billboard och Rolling Stone har konstaterat att Emily Scott Robinson från North Carolina och hennes debutalbum är något extra. De senaste åren har Robinson bott i sin husbil och lagt åtskilliga hundra mil bakom sig när hon åkt runt i USA för att samla på sig historier som sedan blivit till sånger på nya skivan ”Traveling Mercies.” Här finns låtar om servitrisen som kan alla gästers namn, krigsveteranen från andra världskriget som reflekterar över sitt liv när slutet är nära. Eller hur människor på en vindpinad trailer park föredrar att hålla sina gardiner fördragna av olika anledningar.

Rolling Stone har passande beskrivit ”Traveling Mercies” som en samling av ”country-folk songs about America in all its pain and glory with the literate, Southern gothic sensibility of Flannery O’Connor.” Finns det någon rättvisa i världen bör Robinsons karriär ta fart i och med denna skiva och med låtar som ”The Dress” är det synnerligen välförtjänt. Sången handlar om Robinson själv och det som drabbade henne för några år sedan.

”I started working on a song about my sexual assault about five years ago. It was one of the first songs that I tried to write and I have been writing iterations of “The Dress” since then… First of all, I waited until I was far enough away from it to actually be able to write about it because, you know, you can’t take the scab off of that wound too quickly. It’s taken me several years to write, and once it was close to being done, even then I was like, “Yeah, even when I finish it I won’t be ready yet to perform it.” This is what the writing process was like for me with that song. You know, a lot of my songs are not about me. That song is kind of the most personal and most vulnerable to me. What I wanted to do was, after I was assaulted I had many layers of stories that I told about my experience — both to myself and to people around me. So like, my parents knew one thing, my husband now, who I had not met at the time, heard another story. My therapist heard another story. There were different layers of what I actually told people, and then there would be these striking memories that would come back to me where I’d remember a part of it that I’d never told anybody else… So what I had to do was every time I sat down, I would keep coming back to that song and try to be as gentle as I could with it. I would not work on it, I’d work on it for a day, and then I’d leave it for months. I’d come back and I’d be like, ‘Today it’s time to peel back another layer of that story.” I wanted to get to the deepest truths of it — of what the experience was like. What I wanted to focus on was not the thing itself, but the aftermath, and how it darkened my world for a while. The thing that felt so lonely for me was the aftermath. I think that’s what feels so lonely for many survivors, and they feel like they’re crazy for feeling all these things, but really we’re not and we think we’re all alone in the world but we’re really not. I wanted the song to be this sort of message to other people going through it saying: All the weird things, the ways in which you’re looking over your shoulder, the fact that you can’t seem to take a deep breath for six month — all of those things — you are not crazy! There’s not something wrong with you. This is normal. So, yeah, it was a hard writing process and I just took it really slow” (https://americansongwriter.com/2019/03/emily-scott-robinson-shares-her-sexual-abuse-story-in-the-dress/)

Lyssna på

Traveling Mercies


Nytt album från Ryan Bingham (190405)

Första gången jag stötte på Ryan Bingham var när jag kollade upp soundtracket till filmen ”Crazy” som kom 2009. Filmen där Jeff Bridges spelar en countrysångare på dekis som försöker få ordning på sin karriär. Bingham skrev (tillsammans med producenten T Bone Burnett) titelspåret, ”The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)" och ytterligare en låt till filmen. Det är även Bingham och hans band Dead Horses som utgör Jeff Bridges band när han framför låten i filmen. ”The Weary Kind” blev en stor succé och Bingham kunde 2010 räkna in både en Oscar och Golden Globe för ”Best Orginal Song” och en Grammy året efter för ”Best Song Written for Visual Media”

Ryan Bingham är född i New Mexico men växte upp på olika platser i Texas. Numera bor han i Los Angeles. Under en tid bodde han i Stephenville, Texas, och det var där han började spela och skriva musik på allvar. Samtidigt var han även medlem i Tarleton State University rodeo-team. Bringham jobbade sedan under många år som rodeoryttare innan musiken tog över i hans liv. Efter att själv gett ut två skivor blev Bingham 2007 signad av bolaget Lost Highway Records som gav ut skivan ”Mescalito”. I samband med att skivan gavs ut skrev Texas Music Magazine att

"Bingham talks and sings with a whiskey-and-cigarette throat that screams hard living. Hard in a way that can make a 29-year-old sound like a 50-year-old Tom Waits."

Sedan dess har det blivit några skivbolagsbyten och ytterligare skivor. Nya skivan ”American Love Song” är hans sjätte i ordningen. Förutom att skriva låtar till sina egna skivor har Bingham fortsatt att skriva musik till filmer och tv-serier. I den populära tv-serien ”Yellowstone” (som hade premiär i amerikansk tv ifjol) ikläder han sig även rollen som skådespelare. ”American Love Song” är en samling med bluesinfluerade svängiga countrysånger där Bingham inte väjer för att sjunga om känsliga och komplexa ämnen. Albumet ska vara hans mest uppriktiga och politiska album så här långt.

“This record is all about … these different pieces and moving parts of this country, It’s about growing up in all these different parts of America and experiencing all these different cultures … a bit of a love song and love story about getting through it all.” - Ryan Bingham (källa Rolling Stone Country)

I sommar kommer Ryan Bingham till Sverige för några spelningar. Bl.a. spelar han på Sthlm Americana den 15 juni. Don’t miss this singing rodeo cowboy!

Lyssna på

American Love Song 


Dale Watsons nya skiva är hans första som ”Tennessean” (190401)

Ett av mina mer udda konsertminnen är från när jag såg Dale Watson uppträda i Brålanda idrottshall(!) nån gång i början på 00-talet. Den lokala linedance-föreningen höll igång och publiken bestod av lika delar countryfantaster, lokala raggare och nyfikna från bygden som nog inte hade så stor koll på vem den där tatuerade countrysångaren från USA var. Jag har alltid undrat vad Watson tänkte när han klev upp på scenen.

Dale Watson har under de senaste decennierna troget spelat sin musik som drar en linje från Sun Records rockabilly till old-school honky tonk. Han är visserligen uppväxt i Pasadena men det är Austin, Texas, som varit hans hem i dryga 20 år. Hans debutskiva, ”Cheatin' Heart Attack”, firar 25 års jubileum nästa år och det har blivit över 20 stycken album genom åren. Förra året bestämde sig Watson för att bryta upp från Austin och Texas för att istället flytta till en annan musikstad, Memphis, Tennessee.

”The thing is, Memphis now reminds me of Austin in the '80s. It's about a home that rejuvenates your batteries. Memphis feeds my soul right now. When I'm not having to play, it inspires me to write and play." - Dale Watson

Nya skivan ”Call Me Lucky" är Watsons första sedan han blev en ”Tennessean” och självklart har den speciella atmosfär och historia som finns i Memphis haft inflytande på arbetet med skivan.

"I liken it to an hourglass. From east and west, all this music funneled down to Memphis in the 1950s and then spread out again. It was American music that still sounds great. Some places have that atmosphere or mojo, I liken it to playing Willie Nelson's guitar or B.B. King's guitar. One chord, and you can feel that mojo. There's something about this town, it has so much soul. And I don't even mean soul music, though it has that, too. But it has a long history, and you can feel it." - Dale Watson

Lyssna på

Call Me Lucky